Sa Maria som läste min föregående blogg.
Vad bränner? Sorgen bränner, hål ibland, små brännsår däremellan. Och sorgen handlar inte enbart om sonen som är död, den handlar om det liv jag har bakom mig, och lite om det liv som fortfarande ligger framför mig. Det som kallas framtid, den som så länge tedde sig så lång och så avlägsen. Nu är jag här, mitt i den korta framtiden.
När jag minns är jag tveksam till vad som är minnen och vad som är någons berättelser, eller mina egna historier. Vad har verkligen hänt, vad trodde jag hände – och hur kommer jag ihåg det jag kommer ihåg? Mycket har jag arbetat hårt för att glömma, egna och andras tillkortakommanden. En del sitter ändå kvar i mig, ibland mera som en känsla än en tydlig minnesbild, någon gång en doft. Det är ett faktum att vi tre systrar som lever låter som om vi växt upp i tre olika hem, eller åtminstone två.
Mycket vill jag fortfarande inte minnas, men jag gör det. Alla de där ensamma kvällarna när jag satt på övervåningen i huset och spelade på internetcasinon. Lånade pengar och spelade. Tömde de konton jag hade tillgång till och spelade, tills du friade. Att då äntligen kunna berätta var en befrielse, samtidigt som det var den dittills största sorgen eftersom vi, du och jag, tog slut.
Det tog några år innan jag kunde bemästra mitt spelmissbruk, beroendet och påminnelserna om att det ju var spännande (trots de ständigt upprepade förlusterna) finns kvar. Och du och jag ses igen, till och från.
Nu lever jag den svåraste sorgen någonsin. En av våra söner är död, har snart varit död i sju månader. Den här sorgen är så alldeles annorlunda än andra sorger, den är ingenting jag kan vila ifrån mer än korta stunder. Den varierar hela tiden, gör mig fullständigt lealös och uppgivet gråtande ena stunden – och förundrat frågande nästa. Är det sant? Ja, det är sant.
Minnena från våra söners uppväxt och min roll som mamma blandas ihop med frågor som handlar om vad som åstadkommer vad. Vad är arv och gener, vad är miljö och vad är en morsa som också ville ha sitt eget liv parallellt med familjens? Vad kunde jag/vi som föräldrar ha gjort annorlunda? Det finns inga klara svar på de här frågorna, och det är naturligtvis meningslöst att ens ställa dem. Vissa frågor vill jag inte ha svar på, om det så var möjligt. Jag får fortsätta väva mina minnen, sortera och glömma och ta fram det som är gott att tänka på. Resten ”är historia” – och det förflutna är svårt att påverka annat än i det egna inre. Än så länge.
